Workshop: Skrivande

Idag har jag deltagit i en endagskurs i skrivande. Här är resultatet av förmiddagens arbete:

Idag sitter jag sitter i foajén på SIDA Partnership Forum i Härnösand. Jag är omringad av unga människor som är på väg ut i världen för att uppleva och i viss mån hjälpa till med global utveckling. Vi ska alla till platser drabbade av konflikt och fattigdom. Det är nog ingen av oss som riktigt vet vad som kommer att möta oss och jag upplever att detta har en stor enande verkan på gruppen.

Vad som även enar oss är de  vaccinationer och malariaprofylax vi utsatt oss sjäva för. Läkemedel som ska skydda våra kroppar från diverse obehagliga åkommor men som själva upphov till en rad andra obehagliga åkommor. På våra armar har vi plåster och blåmärken efter vaccinationssprutorna. Det händer minst någon gång per dag att någon av oss viskar något om malaria och smiter iväg till sovrummet eller toaletten för att där göra det som nöden kräver. Nästan alltid är det någon som är frånvarande.

Själv känner jag mig ibland lite som en katt bland hermelinerna – jag har själv ännu inte påbörjat den stora medicineringen: den mot malaria. Den del av Sydafrika jag själv ska till är inte särskilt hårt drabbat och om jag bara håller mig till städerna kommer jag inte behöva utsätta mig för dessa starka och något obehagliga ämnen. Jag har minsann läst listan på biverkningar: illamående, yrsel, sömnlöshet, trötthet, upprördhet, depression, hysteri och hallucinationer. Det sista man vill uppleva när man rest till andra sidan jordklotet är psykiska besvär som triggats av medecin.

Vi försöker förbereda oss så gott det går, men när kroppen och sinnet sviker har man inte mycket att sätta emot. Gemensamt är att vi alla tycker att det är värt besväret, men en fråga gnager fortfarande i mitt huvud: Varför resa till Afrika där man kanske, om man har tur, får se spännande vilda djur – när man tryggt kan sitta hemma i sitt vardagsrum och hallucinera ihop en hel flock rosa elefanter?